Det blev ett mycket speciellt Jukola detta år. En grymt fin sjätteplats och grymt bra stämning i hela klubben. Andralaget tog rekord med sin 65:e-plats. Så allting var egentligen riktigt bra, förutom min mardröm på förstasträckan...

Sedan 10mila har jag kämpat, med många motgångar, för att vara i grym form på Jukola och kunna leverera på högsta nivå. Mitt skadade vänsterben har äntligen blivit bättre och de senaste två veckorna har jag kunnat springa utan större bekymmer och med en bra känsla. Även självförtroendet i orienteringen är bra och jag kände mig mycket bekväm med min uppgift med förstasträckan på Jukola.

Startskottet går och startbilen hängde inte riktigt med. Jag kom iväg bra och sprang med i det ursinniga tempot mot första kontrollen. Fyra km med minsta möjliga svårighetsgrad på orientering kändes väldigt trist, men jag kände mig ganska bra och flöt med utan att förta mig. Till tvåan tar jag kanske ett litet dumt vägval, i övrigt inga misstag i början. Jag tänkte öppna lugnt och kontrollerat för att sedan öka tempot. Men till fjärde kontrollen känner jag att det börjar ta emot lite nere vid mitt högra knä när jag ska löpa upp på ett höjdparti. I grönområdet till femman gör jag loppets största orienteringsmisstag då jag kommer lite snett och står still i 10-15 sekunder för att läsa in mig. Det börjar ta emot mer och mer i knät. Till åttonde är det en längre sträcka som är som klippt och skuren för mig, egentligen. Men jag kan inte springa. Det går inte. Jag kan bara lyfta foten max två dm. Försökte bita ihop och hoppades på att det skulle släppa.

Lyckligtvis var det bökigt och svårt så jag kunde hänga med hyffsat ändå. Flera lag med gps-sändare passerar mig, så jag fick känslan av att jag inte var så långt bak ändå. Ut på skjutbanan till nästa TV-kontroll blir smärtan i knät värre och värre. Resten av banan är väldigt löpbetonad och jag kan kan inte springa! Panik. Många tankar far igenom skallen och jag inser att smärtan inte kommer försvinna utan att den bara blir värre. Vid några tillfällen stannar jag och stretchar för att möjligen avlasta smärtan, vilket visade sig väldigt bortkastat. Jag fortsätter. Uppför måste jag gå, gör för ont att lyfta benet. På platten kan jag åtminstonde släpstegshaltande ta mig fram i något som skulle kunna liknas med joggtempo. Nedför hoppade jag långa steg på ett ben.

Hundratals löpare passerar känns det som (i själva verkat var det nog lite mindre). De hemska tankarna fortsätter snurra i skallen. Har jag förstört mitt knä för alltid? Kommer jag ta mig till mål? Hur mycket tid har jag tappat? Har jag förstört för laget? Vad ska jag säga till klubbkompisarna? Är jag fem minuter efter? Är jag femton minuter efter? Var det 1000m från sista till växelplanket? (Trots dessa tankar lyckades jag orientera i princip prickfritt, vilket jag är väldigt nöjd över.)

Till växel kommer jag i alla fall. 7.36 efter täten, fler tankar dyker upp. "Nu är det fan helt kört! Det här är skandal! Jag måste hålla mig positiv, det är inte kört. Hur peppar jag Anders i detta läge? Fan, det är ju kört!!! Kommer jag kunna sprigna igen?"

Tillslut är jag framme vid planket, alla lagen med låga nummer har växlat ut. Jag ger kartan till Anders och säger "jag har inte bommat en meter, jag har skadat mig. Kör på nu!", Sen bryter jag ihop.

Resten av stafetten gick sedan vår väg och båda våra lag lyckades bra. Jag gjorde allt för att hålla stämningen upp både för egen del men främst för laget. Vilket lyckades, även om jag dog inombords ett par gånger. Kännes grymt bra att jag har så många stöttande kompisar både i och utanför klubben. Och det var riktigt bra att både syrran och Marianne tog emot mot mig när jag stämplade ut. Tack!

Vi blev sexa, det är riktigt bra. Fy fan va kul att vi äntligen fick till det! Detta har stärkt oss. Nu håller jag bara tumarna för att jag ska kunna springa snart igen. För det är helt otroligt var kul den här idrotten är.