En av höstens höjdpunkter, SM-lången, avgjordes i helgen. Jag hade ganska goda förhoppningar om att göra goda lopp. Men mina förhoppninga grusades en aning. Tre kontroller i kvalet ställde till det.

 

Kvalet var egentligen ganska stabilt. Till en början. Bortsett från en krok till tvåan (jag trodde inte att det var ett så stort misstag som det senare visade sig; en minut ungefär). På första långsträckan tar jag ett bra vägval och genomför det bra till en början. Efter två tredjedelar av sträckan fastnar jag i ett grönområde och i själva finliret in mot kontrolltagningen är jag osäker och gör en liten krok på ca 30 sekunder. Ingen större fara. Fortsätter bra. Inför den andra långsträckan, det sista intressanta som händer på banan, börjar jag bli trött. Min högra höftböjare ville inte vara med längre. Huvudet är också trött och jag har svårt att bestämma mig för vägval. Det blir rakt på - vilket inte var så dumt egentligen - om jag orkat springa fort och kunnat genomföra orienteringen. Alla duktiga sprang rakt på och fort nästan. Men jag lyckades trassla till det rejält. Lägger bort uppemot fyra minuter suck. Ingen A-final. Jag tror att jag hade kunnat klara det om jag genomfört den sista långsträckan bra.

 

B-finalen avgjordes tidigt på morgonen därpå med en förkortad, men bra, långdistansbana. Jag var sugen på att springa offensivt och bra. Jag visste ju att jag förutom en sträcka hade sprungit riktigt bra i kvalet och att chans till ensiffrigt resultat var högst realistiskt. 

 

Jag öppnade hårt och tog ettan och tvåan riktigt bra. Till trean seglar jag dock iväg och lägger bort nästan tre minuter. Helvete. De löpare som startat en respektive två minuter bakom är redan ikapp och förbi. På långsträckan till fyran försöker jag göra omstart och tuggar på ganska bra. Även om jag känner att min högra höftböjare inte riktigt är hundra håller jag bra fart. Jag gör dock ett misstag i kontrolltagningen. Slår sedan följe med en av de andra två löparna som kommit ikapp mig igen nu efter att jag fått lite lucka på väg till kontrollen. 

 

Jag är med på kartan. Det går sakta. Men jäkligt säkert!

– Han kan orientera bra den här Nyzeeländaren, tänker jag.

Jag som ville springa offensivt joggar nu säkert bakom en annan kille. Inte alls vad jag hade tänkt. På nästa långsträcka, till tolvan, tar jag ett eget vägval och genomför det ok. Farten är inte vad jag hoppats på då höftböjaren krånglar och min moral har sjunkit. Plockar efterföljande kontroller bra. Sista långsträckan har ett väglöpningsalternativ. Skönt. Det går bra att springa på vägen då man inte behöver lyfta benen så mycket. Trots lite strul är jag femma på sträckan. Skönt. Avslutar banan bra men loppet är förståss inte mycket att hurra över. Nio minuter efter. Suck. Blir sextonde man i B-finalen. 

 

Revanch på stafett-SM på söndag!