Summering av WC-finalen i Boden

Det gick väl både upp och ner under tävlingarna i Boden. Seg på sprinten, topplopp och seger på stafetten, flopp på medeln och på väg mot något stort på ultralången. 11:a i totala världscupen är retligt nära målet, topp10.

Sprinten
Började med att missa en korsning till första kontrollen. 15sek. I övrigt ett ganska ok lopp, men jag hade inte farten för dagen. Blev 15:e. Tror en aledning kan vara att Mor och Far låg på operationsbordet på Sahlgrenska under dagen och jag var lite mer nervös för det än vad jag först trodde. Operationen gick i alla fall bra! Läs mer på gulljanne.wordpress.com

Stafett
Jag, Peter och Erik. Ett riktigt starkt lag. Jag måste erkänna att jag var ganska nervös innan start. Kanske mest för att det kändes så tungt på sprinten. Men när väl startskottet gick var det inga problem. Jag tog starten och var först hela vägen. Lite oväntat att åka en förstasträcka så ensam. Jättenöjd såklart, och det kändes ganska tryggt att skicka ut Peter med en minuts ledning. Erik gjorde det hela dock onödigt spännande på sistasträckan då han bröt staven, lyckligtvis nära equipment control. Min första världscupseger! Smakar gott =)

Medel
Allt helvete på en gång. Öppnar ganska bra egentligen, men gör något litet småstrul på varje kontroll. Sekunder här och där, inget flyt. Loppet är ändå stabilt fram till 14:e kontrollen. Där är jag med och slåss om topp10. Men till 15:e kan man säga att jag förlorar loppet när jag åker jag fel och försöker gena tillbaka, vilket inte alls gick bra. Fastnar och ramlar i snön, tappar 1,5 minuter. Ajaj. Fortsätter med att ramla och tappa kartan ut från 16:e. Sedan fortsätter det så. Ramlar överalt där det går att ramla. Fastnar med skidan överallt där man kan fastna. Jag hoppar dessutom över tredje sista kontrollen, 20:e och tappar oerhört mycket tid på det. Från kontroll 14 till mål har Peter och Erik, som delar segern, 14min, jag har 21... Besviken räcker inte till.

Ultralång
Revanschsugen och taggad för att avsluta säsongen på ett bra sätt. Känner mig stark, framföralt mentalt då jag vet att jag är stark på långa banor. Loppet startas i ganska maklig fart, ingen vill sätta farten. Alla verkar ha respekt för distansen. 47km närmsta åkvägen är tufft. Det går bra. Jag hänger med. Jag plockar kontrollerna. Åker med Staffan ganska mycket, tappar han dock på andra halvan av andravarvet, då han åker riktigt fort. Ut på tredje och sista gafflade 10km-varvet ligger jag trea och har 30sek upp till andraplatsen. Jag fortsätter åka bra. Till tredje kontrollen, när jag bromsar in mot kontrollen, fastnar skidan på något märkligt sätt och jag faller framåt. Skidan försvinner och det smäller till. Jag ligger på skoterspåret med en skida på ena foten och en bindning på andra foten.

Helvetet.

Jag tänker att det säkert finns vid vägövergången på väg till nästa kontroll. Det gör det inte. Jag får fortsätta åka på en skida till reservkontrollen. Tappar massor med tid (och kraft, det är ganska jobbigt att åka på en skida). Får tag på en ny skida och stressar iväg. Gör såklart en liten miss på nästa kontroll. Börjar sedan få syn på några löpare framför mig som jag tar meter för meter på. Vid varvning inför de sista ogafflade 5km ser jag Hans-Jörgen, Spörry och Hanu-Pekka ca halvminuten före mig. Byter skidor. Jag känner mig stark och försöker gå ikapp. Det tar ett tag. Men jag kommer ikapp. Hanu-Pekka är trött och släpper lucka. Vid tredje sista börjar jag fundera på ett ryck, men samtidgt lägger Hans-Jörgen in en långspurt och jag har inte de krafterna kvar som krävs. Bärgar ändå en elfteplats vilket jag får vara nöjd med efter alla motgångar under loppet. Synd att detta även var uppgörelsen om SM-bronset som Hans-Jörgen alltså tog. Hade jag lyckats hålla grejerna hela tror jag det kunde ha blivit något riktigt bra av detta lopp. Självklart en spekulation, men jag vet att kapaciteten finns.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback