Yes, idag var det dags för comeback i skogarna, i alla fall på träningsnivå. En drygt fyra km lång bana hade pappa snickrat ihop. Jag lufsade iväg och hade det trevligt. Tyvärr var kartan inte den nyaste och bästa, eller så var det jag som var ringrostig. Saknade rytmen i orienteringen, men vafan, jag kunde ju springa!

På eftermiddagen var det dags för intervaller uppför södra statsberget i Sundsvall. Det blev fyra gånger upp och morfar ställde upp och skjutsade mig nedför backen. Det blev ett tufft pass och på sista intervallen när det var 10 sek kvar, dvs spurten, lyckades en kotte fastna i hjulet. Tvärstopp! Praktvurpa. Dock ingen fara, på stumma ben kunde jag stappla i mål vid entrén vid hotell södra berget till två äldre damers förskräckelse. Dem frågade nervöst om jag slog mig. Men som sagt, ingen fara.

Lite kul kuriosa är att morfar brukade cykla upp för samma backe när han var tävlingscyklist, 1951!