Men jag är ändå inte riktigt nöjd med mitt genomförande av tourens sex etapper. Formen blev bättre och bättre för varje etapp trots att jag blev väldigt sliten efter första etappen och efter båda långdistanserna. Konstigt hur kroppen fungerar. Formen pekar åt rätt håll och jag tycker att jag hittat ol-flytet på ett bra sätt, trots att jag gjort flera retliga bommar. Tyvärr är min kropp inte helt kurrant ännu, ryggen/höften är inte helt bra och jag ska försöka få ordning på den nu i veckan. I vissa stunder känner jag mig som en kopplad hund som försöker slita sig utan att lyckas och i vissa stunder känner jag mig precis som vanligt. 

När man åker skid-ol i Alperna är det mycket betoning på skidåkning och väldigt få smalspår (iaf i Österrike och italien). Det är just den biten med åkning på tvåans växel, dvs uppför på breda spår, som går sämst samman med ryggen. Om det beror på att det gör ont när man är som tröttast eller för att belastningen är som störst, vet jag inte. Men jag vet att jag kan åka fortare utan smärta.

Under det två avslutande etapperna i Schweiz började ett starkare ljus synas i tunneln. Jag kunde åka fort och tänkte inte så mycket på smärtan. Här var dock skidorienteringen mer lik sådan skidorientering jag vill ha, dvs mycket smalspår och intensiv orientering. Under sista etappen kände jag mig riktigt stark och  jag tampades  i spåret med Stanimir Belomazhev och Hasse-Jögge Kvåle. Norrmannen fick släppa och Stanimir och jag slogs om att vara först. Martin drar, Stanimir går om när Martin läser kartan, S åker rätt men är osäker och hänger på M som åker fel. M drar mot 28:e kontrollen, S genar och är först vid K29, S drar och genar dåligt, M hack i häl, olika vägval till sista, M först. Riktigt spännande kamp kan jag lova och en av de roligaste delar av ett skido-lopp jag åkt. Tyvärr gjorde jag tidernas sämsta stämpling vid sistakontrollen och Stanimir kunde glida in först efter det tio sekunder långa upploppet. Lite bittert, Jävligt besviken, men ändå nöjd.